De bästa tonåringarna i AIK på 10-talet – en väldigt subjektiv lista

Robin Tihi har kommit in och gjort en sällan skådad succé i AIK:s A-lag. 17-åringen är på allas läppar just nu och mycket talar för att han kommer få gott om speltid 2020. Kanske är det en framtida stjärna vi har fått se den här försäsongen. Det får mig att komma och tänka på tidigare tonåringar som slagit sig in i AIK:s A-lag. Så här mellan matcher fick jag för mig att göra en lista.

För att kvalificera sig på listan över mina favorittonåringar ska man ha spelat på 10-talet och gjort ett stort intryck på mig under tiden man fortfarande var under 20. På så vid är det några som diskvalificeras, till exempel Per Karlsson och Saku Ylätupa. Även om spelaren gått och blivit väldigt mycket bättre, eller sämre, efter sin 20-årsdag är det bara tiden som tonåring jag tar hänsyn till här.

Som vanligt är alla bilder i den här texten tagna av Jojje Lidén och hämtade från hans ovärderliga bildbank. Jag rekommenderar er att gå in på Jojjesplejs och kolla gamla bilder!

10. Viktor Lundberg

Det är inte många spelare som har haft en bättre debut i AIK än den 18-årige Viktor Lundberg. I den där matchen på Grimsta IP:s leråker sköt han sig in i alla AIK:ares hjärtan. Det här är dock bara en lista med tonåringar på 10-talet, och tur då för Viktor att det verkliga genombrottet kom först året därpå.

Eftersom i princip alla guldspelare försvann inför säsongen 2010 fick Viktor Lundberg tillbringa mer tid med A-laget. Det var dock först när Alex Miller tog över som han blev en startspelare. Viktor hittade en fin kemi med Mohamed Bangura och var en viktig spelare när kontraktet räddades.

Jag älskade att se Viktor Lundberg spela på Råsunda. Det var rätt uppenbart att han inte var bäst på någonting, men han spelade med ett stort AIK-hjärta och gav alltid allt. I en parallell värld hittade Viktor en position i AIK, skrev på ett livstidskontrakt och är en levande legend i klubben.

9. Patrick Kpozo

När Patrick Kpozo anslöt 2015 var det en väldigt anonym värvning. Man hade blivit van vid att det kom och gick unga killar från Ghana, det kunde bli både succé och katastrof. I Kpozos fall såg det ut att bli en av de mer anonyma afrikavärvningarna klubben skulle göra. Det skulle dröja ett helt år innan han fick göra debut i AIK, och då fick han spela 90 minuter borta i Gävle, Norlings tredje match för säsongen.

Kpozo tog en plats i startelvan och han prisades av både tränarstaben och av supportrarna. Han såg ut som den perfekta vänsterbacken, ett kraftpaket som kunde löpa på sin kant matcherna igenom. Här hade Ackerman och Wesström hittat en guldklimp. Och så en dag var han ute i kylan.

Vad som verkligen hände med Patrick Kpozo kommer det nog dröja innan vi får reda på. Fotbollsmässigt höll han på en högre nivå än Allsvenskan, därför känns det väldigt märkligt att han just nu är utlånad från Östersund till Luleå. 

8. Anton Saletros

Vissa akademispelare dyker upp från ingenstans och gör omedelbar braksuccé, Anton Saletros var inte en sådan. Han och kompisen från Enskede, Noah Sonko Sundberg, var båda med i det U17-landslag som vann VM-brons för Sverige och det fanns höga förväntningar på Anton redan innan tävlingsdebuten.

Det som gjorde honom unik, spektakulär och älskvärd var att han inte påminde om någon annan 18-åring som kom fram. Anton Saletros spelade som om han var 28 och gjorde sin femte säsong som lagkapten. Trots att det fanns spelare på mittfältet som höll en individuell högre nivå kunde man lita på Anton Saletros. Man visste alltid att han skulle göra en bra match. 

Jag tycker tyvärr att Anton växte upp och tappade en stor del av sin charm. 2019 gjorde han en direkt svag säsong (på en ovan position) och det känns som att han med åren kommer försvinna från AIK:ares medvetna.

7. Niclas Eliasson

När jag gör “spelare jag blev gladast över att vi värvade”-listan kommer Niclas Eliasson ta sig in på den också. I teorin var han den ultimata fotbollsspelaren. En ung och tricksig poängmaskin som dessutom var brasse!

När Eliassons karriär summeras kommer inte många minnas hans AIK-sejour. Han ansågs vara en misslyckad värvning eftersom han inte klarade av pressen, han var för vek för att spela i AIK. Kanske det var så, kanske inte. Hur som helst så älskade jag att se Eliasson spela fotboll och det är få individuella spelare jag hejat på så mycket som jag gjorde med honom.

6. Christos Gravius

Kanske ett av de mer otippade namnen på den här listan. Många anser nog att Gravius bara är en fotbollsspelare i mängden och jag kan inte begripa hur det har fått bli så. Han slog sig in i laget som 18-åring 2016 och då talade mycket för att han kunde gå hur långt som helst. I skymundan av Alexander Isak var Christos Gravius en bollbegåvning som man sällan ser komma upp från ungdomsleden. Han tog för sig på mittfältet, var lugn med bollen och hade en fin passningsfot. Jag minns särskilt Falkenberg hemma – matchen som sköts upp en dag på grund av regn – då såg det ut som att det skulle bli svårt för övriga spelare att ta startplatsen från Gravius.

Tyvärr hamnade han i låneträsket. Först Jönköping Södra och därefter två sejourer till Degerfors. När en AIK-spelare blir utlånad kommer han sällan tillbaka, blir han utlånad tre gånger så är han redan glömd. Gravius har nu blivit en ordinarie startspelare i det eviga Superettan-laget Degerfors och Björn Wesström lär fortsätta följa hans utveckling.

5. Ibrahim Moro

Nu är vi inne på topp fem och då har vi kommit fram till en spelare som har spridit mycket glädje, både på Råsunda och Friends. Det är knappt att han är kvalificerad för listan dock, Ibrahim Moro fyllde nämligen 20 i slutet av sin debutsäsong. Men vilken debutsäsong det var. 

Säg AIK – PSV Eindhoven och det första jag tänker på är… nog ändå Mohamed Banguras mål. Men det andra jag tänker på är hur dominant Moro var i den matchen. Han fullkomligt ägde mittfältet och jag är tämligen säker på att Wijnaldum fortfarande hemsöks av en 19-årig ångvält från Accra.

Vad hände egentligen med Moro? Han spelade 64 matcher och stod för två (dröm)mål innan det bara av till den kazakiska ligan. Efter det har han varit i Turkiet, Danmark och Irak, men nu verkar det som att han är klubblös sedan i somras.

4. Robin Quaison

Idag vet varenda fotbollsintresserad människa i det här landet vem Robin Quaison är. Han kommer vara ordinarie i EM och mycket talar för att han vinner guldbollen 2020. Vi i AIK var tidiga på bollen. Som 19-åring dansade han in i våra hjärtan och alla på Råsunda såg redan då att det här var någonting unikt. 

Quaison led av lite samma symptom som Viktor Lundberg, han hade aldrig riktigt någon bestämd position i Andreas Alms system. Quaison var dock för bra för att hållas på bänken och när säsongen skulle avgöras och Råsunda tackas av hade han lagt beslag på en av mittfältsplatserna.

Robin Quaison kommer kunna skänka mycket glädje till fotbollssverige i många år framöver och ge det här landet många fina minnen. Oavsett hur många guldbollar han vinner kommer jag alltid förknippa honom med Råsunda, och därför älskar jag honom extra mycket.

3. Ebenezer Ofori

Den här listan rankar alltså bara mina favoritspelare när de var tonåringar, annars hade Ebenezer Ofori varit ohotad etta. Han värvades redan som 17-åring vintern 2013 och var med på försäsongslägret. Det skulle dock dröja tills att han blev myndig innan han flyttade till Sverige.

Han värvades in som vänsterback men i sin debut borta mot Halmstad fick han spela till höger. Det var, enkelt sagt, en katastrofal debut. Ofori var helt vilsen hela matchen och AIK förlorade med 1-0. Ofori slapp bära hundhuvudet, han var bara 18 år och spelade på fel position, men det skulle dröja innan han fick spela igen.

Året därpå växte han ut till att bli en otroligt nyttig allroundspelare och då insåg man hur bra det här skulle kunna bli. När Ofori hade bollen vid fötterna var det han som dikterade villkoren. Tack och lov har han aldrig varit mycket av en poängspelare, isåfall hade inte AIK haft råd med honom idag.

2. Alexander Milosevic

Så här i efterhand känns det nästan konstigt att tänka på det, men en 19-åring från Vasalund gjorde Per Karlsson överflödig i AIK. Har det någonsin hänt att en tonårig mittback blivit ordinarie så snabbt som Alexander Milosevic blev 2011? I något lag? 

Milosevic spelade inte premiären mot Djurgården. I matchen därpå var dock Pertan skadad och då fick han förtroende från Andreas Alm, ett förtroende Alm aldrig tappade för honom. Milosevic spelade 90 minuter i varenda match resten av säsongen och man kan mycket väl säga att han är den bästa tonåring att spela i AIK i modern tid.

Vad som gjorde att jag tyckte om 19-årige Milosevic så mycket handlar en del om året han slog igenom. 2010 hade hela Sverige skrattat åt de misslyckade svenska mästarna men 2011 visade Milosevic att på Råsunda är det AIK som bestämmer. Han var en av seriens bästa spelare det året och tog AIK till en hedersam andraplats i Allsvenskan.

1. Alexander Isak

Det är nästan lite trist, men det går inte att ha någon annan spelare än Alexander Isak etta på en sån här lista. Det fanns nog ingen annan främling jag tänkte mer på 2016 än Alexander Isak. När han spelade fotboll stannade hela världen för att kolla. När han inte spelade fotboll stannade jag för att kolla vilka storklubbar som var intresserade av honom.

Mycket har sagts om Alexander Isak, och mer finns att säga. Men det tar vi vid ett annat tillfälle.