Mitt AIK är en klubb som står på toppen och blickar ut över avundsjuka motståndare. För mitt AIK spelar Allsvenskans bästa spelare och jag förväntar mig därför att de ska vinna varenda match. Jag skiter i hur det ser ut, bara vi vinner. Mitt AIK består av supportrar som njuter lika mycket av en tveksam 1-0-seger som av en 5-0-kross.
Men i år har mitt AIK förändrats, och jag tycker verkligen om det.
Jag började känna redan efter förlusten mot Malmö FF i Svenska cupen att någonting har skett med mitt supporterskap. Vi hade precis förlorat med 1-4 mot en av de värsta rivalerna, åkt ur cupen och försämrat våra chanser att gå till Europa. Varför var jag inte förkrossad? I normala fall skulle jag vilja gräva ner mig och inte komma upp förens efter nästa seger. Nu var jag istället taggad på helgens match? Och det mest anmärkningsvärda är att jag absolut inte var ensam. Överallt såg jag AIK:are som såklart var besvikna över förlusten, men ändå glada på livet. Samma sak efter gårdagens snöpliga förlust mot IFK Göteborg.
Förklaringen till det här beteendet är såklart uppenbar, men det gör den inte mer logisk. Vi kommer från en säsong där det var smärtsamt att följa AIK. En tveksam 1-0-seger kändes inte lika härlig när alla matcher var tveksamma. Att två lokalrivaler dessutom gjorde sina bästa säsonger sedan början av 00-talet gjorde inte det hela bättre. Dessutom var startelvan gammal och framtiden såg mörk ut.
I år spelar Rikard Norling en offensiv fotboll där vad som helst kan hända, och han gör det med spelare som inte var födda när Hammarby tog sitt enda SM-guld. Det är såklart väldigt roligt och spännande, vad som däremot är häpnadsväckande är att alla AIK:are plötsligt verkar tycka att det även är väldigt förlåtande. Vi accepterar ett mellanår. Vi välkomnar nästan ett mellanår. Nyckelord: ett.
Om den här säsongen fortsätter på inslagen väg så kommer jag i slutändan vara nöjd. Vi ställer upp med flera unga spelare, några av dem helt fostrade i våra egna led. Vi spelar en fotboll som är rolig att titta på och vi vinner de matcher vi förväntas vinna. Det kommer inte bara utveckla Tom Strannegård och Robin Tihi, det kommer även utveckla Henrik Jurelius, Rikard Norling och övriga ledare på Karlberg.
Nästa år är våra unga spelare ett år äldre och rimligtvis ännu bättre, våra ledare kommer vara mer taktiskt kunniga och vår sportchef mer förstående kring vilka pusselbitar som fattas. Det gläder mig att de flesta inom klubben verkar vara på samma sida, för det krävs om planen ska fungera. Det här enda mellanåret kommer göra att vi bygger en grund till nästa år, och då kommer vi vara livsfarliga.
Love Lindqvist
Foto: Jojje Lidén
– Alla säger att det är en karusell, kaos, hårda och tuffa tag, att vi är hotfulla mot varandra... Men Read more
AIK:s chefsscout Tobias Ackerman har aldrig riktigt varit en person som hamnar i rampljuset. När han omskrivs i media är Read more
Hösten 2019 gjorde AIK en rekrytering som i framtiden kan komma att ses som ett viktigt startskott för klubben. När Read more
När jag var liten drömde jag om att bli sportjournalist. Sitta på de stora arenorna runt om i världen och Read more